Crawleys tillresta niotusen supportrar (bra stöd för ett lag med en hemarena på knappt femtusen platser) fick se sitt lag stå upp mot giganten Manchester United.
Sir Alex sparade en del på sitt spelmaterial inför veckans champions league-match, men ställde ändå ett namnkunnigt lag på planen.
Lindegaard, Fabio, O´Shea, Brown, Rafael, Obertan, Carrick, Anderson, Gibson, Bebe, Hernandez.
Inbytta i andra halvlek : Rooney, Smalling, Fletcher.
Med andra ord ett lag som skulle kunna ta en lätt seger mot Crawley Town.
När Wes Brown nickskarvade dit 1-0 efter 28 minuters spel såg det också ut som om det skulle bli en promenadseger. Men ett furiost kämpande Crawley kom tillbaks efter halvtidsvilan och spelade stundtals ut ett lamt United, som inte bjöd upp till fest. Lite konstigt med tanke på att flera av spelarna som i denna match får chansen att spela, borde vilja ge allt för att visa att de ska bli uttagna till även "de stora" matcherna.
Men liksom så ofta när Sir Alex ger de inte fullt ordinarie spelarna chansen, ser det helt ut som om de saknar gnistan att spela boll. Oroväckande...
Crawley däremot bjöd upp till dans och hade ett par riktigt vassa chanser att kvittera matchen och tvinga fram ett omspel på Broadfield Stadium, med en publikkapacitet på 4996 personer, till skillnad mot de 74 778 åskådare lagen spelade inför på Old Trafford.
Det hade inte varit mer än rätt om United hade fått åka dit med svansen mellan benen för att återigen få spela om kvartsfinalplatsen i FA-cupen.
Ingen bra match för United, men en riktig fest för hela fotbollsvärlden, när lilla David står emot Goliat på dess egen hemma-arena, inför nästan 75 000 åskådare varav 9 000 vilt dansande och sjungande Crawley-fans, som blev utslagna ur FA-cupen på ett mycket hedersamt sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar